Det är Guds nåd, Guds gåva till oss, något vi inte förtjänar. När en människa skriver, är det Allah som i hennes medvetande har skapat viljan att skriva.

På arabiska uttrycks ordet "qadar" (eller "taqdir" på teologiskt språk med innebörden "förutbestämma"; jämför även "Qismet") i Sura 9:51:

• "Ingenting kan drabba oss om det inte är förutbestämt av Gud".

Hur muslimska teologer har försökt att anpassa denna uppfattning jämsides med ansvaret för handlingarna har skisserats av Alfred Guilaume:

"Det finns texter som klart påstår, att människan är ansvarig för sina egna handlingar, även om majoriteten av texterna tycks påstå, att de definitivt är påbjudna.

Så förlåtelse och barmhärtighet behöver inte motsäga hans rättfärdighet. Han vill gott och ont. Din problembeskrivning stämmer till viss del som så att Gud är allsmäktig och allvetande samt att människan har en fri vilja och att Gud genom Sitt allvetande vet vad människan kommer att välja. Han torterar sina barn med alla slags sjukdomar, krig och sorger.

Den organiseras inte i stor skala men är närvarande, även om det ofta är som en liten minoritet, över hela världen. Logiskt sett kan människan då varken göra någon god gärning eller någon ond av sig själv. Det är inte endast så att Gud glömmer bort det.

Detta är korrekt, men å andra sidan kan vi inte förbise det faktum, att vår helige Gud har bestraffat synden genom att verkställa dom på ställföreträdande offer och därvid bemött det erfordrade måttet på rättvisa. De hävdar, att människan inte har fått någon makt att gå bakom sin bestämmelse eller Guds påbud före sin skapelse: 'Ingen olycka drabbar jorden och inte heller er själva utan att den förts in i vår bok innan vi sätter den i verket' (Sura 57:22).

Kristen tro accepterar Guds försoningsväg allena. Det är ett gudomligt samspel.

FRÅGA: Varför önskar muslimerna genom "goda gärningar" "köpa" det som inte kan köpas?